Jepp, 5 månader kvar sen är jag färdig.
Nått jag tänkte ja kunde skriva är om mitt hår. Ni kommer förstå snart.
Under min uppväxt och skolgång (mkt framför allt vart jag bodde) var jag rädd för att sticka ut, ha mindre vänner ön jag hade, för sär jag bodde, Billdal, där hade alla Pengar, ialla fall mer än min familj. Det var resor minst 2 ggn per år utomlands sa, dyra märkeskläder och ett prydligt yttre som va såå himla viktigt.
Jag ärligt vågade aldrig ta fram den jag egentligen var, jag höll sen sprudlande spralliga, överenergiska tjejen som skrek inom mig för att komma ut. Jag ville visa att jag är inte speciall för att bi inte kan få grepp om mig, utan för att jag är jag. Jag ville så gärna få visa vem jag var. Men jag vågade inte. Jag höll fast vid ett prydligt yttre genom gymnasiet men ändå vågade en del av mig komma fram, för där kände nästan ingen mig. En liten del av den jag egentligen var kom mer och mer. Men ändå inte fullt ut.
Jag ville ha håret i Roliga färger. Men vågade aldrig för att jag kunde ju bli retad.
Men idag snart 8 år efter studenten och skolans slut. Jag vågar äntligen vara och göra som jag vill. För jag har vänner son tycker om mig som jag är. För de dömmer inte mig utifrån hur jag är, eller ser ut. Och Härromdagen färgade jag håret. LILA! Japp lila! Och herregud va komplimanger jag fått av kända som okända. Jag bara älskar att jag inte längre bryr mig. För jag trivs och det är det som är huvudsaken.
Jag vill lära mina barn att va aldrig rädd gör att visa från början vem du är, och skäms aldrig för vem du är. Det är okej att klä sig hur man vill, gå hur man vill, prata hur man vill. Ha vilken jävla färg i håret du vill. Mina barn älskar attraherar lila hårfärg. De är lixom lite stolta över att jag har en annorlunda hårfärg. Fröknarna på förskolan utbrister "men Guuud va häftigt" eller "du vågar verkligen utmana allt som är normalt"
Japp, jag skäms inte längre, jag vågar och det ska jag fortsätta med. För jag är den jag är, och jag älskar det!
