Jag orkar inte längre hålla allt inom mig. Förtvivlan, gråten, ilskan, kärleken, de där känslan av att bli svikt om och om igen.
Jag vill skrika, rakt ut så hela världen hör! Jag vill inte att smärtan i brösten ska finnas där hela tiden.. Allt påminner. Saker, platser, kläder, dofter!
Ajaj, dessa jävla tårar! Varför kommer dom bara när jag är ensam! Jag vill hu att någon ska se. Fråga, utan att jag ska behöva säga nått! Eller den där speciella famnen omfamnar mig och säger, det ordnar sig! Utan att jag ska behöva säga nått.
Ensamheten påminner sig, och nu är det på riktigt! Jag är ensam! Så fort jag får en lucka där jag inte sysselsätter mig då bryter jag ihop! Fy fan vad jag inte orkar!
Jag behöver andas ut, få ha roligt och inte tänka. Jag orkar verkligen inte.. Jag ska inte bara behöva städa eller tvätta eller plocka eller annat som gör att jag håller igång för att slippa va ledsen och känna mig värdelös, tänka på att jag känner som jag gör.
Allt känns så otroligt jobbigt just nu. Känns som att något rivits ur min kropp körts över stampats på och sen sytts tillbaka in i kroppen igen. För att få mig att lida..
Nej, nu ska jag försöka sova, i min säng, ensam i mitt och barnens nya hem!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar