Some day I hope.
Nu är jag inne i en period där jag mår mycket dåligt. Ni vet en sån period där ork till allt inte finns, inte ens lust. Man vill bara dra täcket över huvudet.
Känslorna är all over. Ena stunden gråter jag hysteriskt, andra är jag glad å sprudlar av skratt. Sen ner igen och torkar tårar som en dåre.
Och det ända mina "medmänniskor" gör eller säger är, ryck upp dig, sluta tänka, gå upp ut sängen gör något så slutar du tänka. När barnen inte är hemma, de vill säga på dagis. Då vill jag ligga i min säng. Bara va. För där känner jag mig trygg. Sen när dom kommer hem, då är allt som de brukar, vi leker, lagar mat, duschar barnen tar hand om dom som vanligt de ända som är ovanligt är att jag inte är lika glad hela tiden.
Att säga till någon som mår dåligt psykiskt att rycka upp sig, eller sluta tänka är de värsta man kan göra.
För grejen är, att jag tänker inte på något som får mig att må dåligt. Jag vet inte varför jag mår dåligt. Fatta det nån gång, JAG VET INTE VARFÖR!! Jag bara göra de. Och säg inte till mig att "gör nått, städa, tvätta eller vad som helst för att ja inte ska tänka, för jag tänker inte.
Jag är tom, ledsen, delad, har ångest, gråter helt ur de blå utan anledning. Jag gillar inte att må såhär. Varför kan inte folk bara försöka förstå. Jag har inte mått såhär dåligt sen 2008. Det är skit jobbigt att må såhär. Försök bara förstå att jag inte alltid orkar. Jag har stängt in allt, alla känslor, lagt mig själv i paus men nu blev de väl mycket och de bröt ut med all kraft. Totalt!
Jag är trött på att höra om vad jag ska göra och inte göra. Jag gör de jag känner för. Försök bara va på min nivå, försök inte få mig till en massa jag inte klarar av nu ändå.
Hoppas ni förstår, ni som vart på mig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar