En uppdatering

Det har hänt otroligt mycket sen jag skrev sist. Jag är inte längre 2 barns mamma utan 3 barns mamma. 7 november föddes en frisk liten kille på 4090g och 50 cm lång. 15 dagar efter bf behagade han att komma till världen.

Jag har hållt graviditeten utanför sociala medier och bara familj och närmaste fick veta. Sen att man bor i en stad där de inte göra annat än skvallras och skitsnackas är en annan femma ;). 

Så idag är Eddie som han heter 6 veckor gammal. Tänkte jag skulle skriva ett inlägg för att sammanfatta graviditeten och ett med förlossnings berättelse.. mest för att ha de nedskrivet när de fortfarande är i relativt färskt minne. :]  här kommer en bild på den lille :) 

Ensam hemma..

Snart är det semester som gäller för min del. 1 pass kvar på jobbet sen så.
Jag är för er som inte vet sjukskriven pga ryggproblem. Så jobbar en viss procent så igentligen så börjar inte min semester förren nästa måndag. Men ja..

Idag åkte mina kära kids till sin farmor och farfar för att spendera några dagar hos dem. Då dem har semester nu och ville ha barnen ett par dagar. Och Igår åkte Daniel till Örebro för att jobba, så det är rätt ensamt i detta hus just nu. Jag plockar och tvättar och små städar men de tar fasen aldrig slut. Evigt plockande..

Till helgen så är det ju Wheels and Wings i Falkenberg så fredag ska jag går på marknaden och köra i crusingen, gör min debut i crusing som chafför, så får se hur detta ska gå. :P Lördag ser det ut som att jag och en tjejkompis ska gå på Makrillfestivalen i Bua om det är väder. Det hoppas vi på ialla fall :D. Väderprognosen ser lovande ut för både fredag och lördag. Tummen upp för det.

Nu ska jag fortsätta mina ensam middag bestående av korvstroganoff. Jag är inte bra på de här med ensamhet.. :P Det märks tydligt när jag lagar mat, utan att tänka mig för gjorde ja mat som om alla va hemma, så jag har och äta ialla fall :).

Tills nästa inlägg... :D

Länge sen..

Hej Bloggen (haha fan va lame)

Nej, men Hej, eller nått.
Jag har tänkt på det här länge. Jag minns inte ens när jag skrev ett inlägg sist och det har vart så himla mycket sista året att blogga inte vart min första prioritet.
Tanken att ta upp hela de här har vart i mina tankar många gånger men inte funnit orken att ens logga in och skriva några rader, men JAG LEVER. Så nu har vi det ur världen. ;)

Så, vad händer? Fortfarande mycket, det tar liksom aldrig slut känns det som. När de lugnar sig kommer nästa jävla jätte våg och slår om kull en, precis när man står där och rest sig från förra vågen, och det känns ibland som att vissa vågar är större och vill inte att jag ska ställa mig upp igen.

Men jag står. Jag är så fruktansvärt envis så de liknar inget. Färdig utbildad är jag med, för er som inte visste. Asså egentligen är mitt liv jävligt tråkigt. Finns säkert nått intressant i det men det vill jag hålla för mig själv  ett tag till.. :)

Barnen växer på så det knakar, tiden går så jädra fort.Tänk att Roxanna är 7(!!!!!) år. Hon har haft sin första skolavslutning. Jag börjar bli gammal. Jouline är 3.5 år (ca).

Roxanna sitter här brevid mig och läser, förstår ni läser? :P
Jag ska försöka bli bättre på det här, men nu ska jag ta min lillebror och hans tjej samt barnen och åka till varberg och köpa omeprazol mot magen och även middag till ungdomarna då lillebror ska passa barnen för oss ikväll när jag ska jobba då Daniel är iväg på Power BIG meet och tractor pulling i Lidköping idag.

Hej så länge.. 

I Will try

Nu har de vart dåligt igen med uppdatering, men för att vara ärlig, så vet jag inte riktigt vad ja ska skriva. Livet rullar på, har 2(!!!!) månader kvar på min utbildning.. De känns sjukt, vart tog tiden vägen. Har haft några svackor men de är inte onormalt i mitt liv. Svackor med ångest, oro, sängliggande dagar med tårar och helt oförstående om varför jag mår så jäkla dåligt. Vet att det finns något där, som triggar igång det, men de kan lika gärna vara något jag förträngt. 

Har dessutom tappat gnistan för att plugga, men inte så konstigt när det är de ända jag gjort sen januari 2015. Och helt ärligt, skrämmer det mig att jag snart ska ut i arbetslivet. Och lättast att få jobb är hemtjänsten. Och att som nyutbildad gå ut på egen hand utan någon som helst erfarenhet från innan utbildningen så känns de som att några praktiker till med sådant ja själv känner är ett måste att få se och öva på. Kanske va därför ja från början valde att söka lärling utbildning som inte startade. Men men, ja får min utbildning även om jag känner att jag saknar vissa delar. Saker ja skulle vilja se mer och träna på mer. För sen om 2 månader är de riktiga människor som kommer bli mina testdockor. Fan va hemskt det låter när ja sätter det på det sättet, men det är ju så. Tyvärr.. Jag har haft relativt lugna praktiker och inget sådär oförutsagt och hemskt har hänt som kan va en del av vardagen i vården. Och de saknade jag. Jag ville se hur man agerar i akuta situationer och hur framför allt jag agerar. Men och andra sidan har ja agerat akut utanför utbildning och praktiker, en incident i höstas när vi var iväg. Å om det är samma engagemang och beslutsamhet och försiktighet och sättet jag uteslöt alla runt omkring å fokuserade på personen de handlade om och mitt arbete för att lugna och skapa en trygg sfär för personen så hoppas jag att samma lugn och beslutsamhet infinner sig när jag väl är på arbetsplatsen sen. 

Och för er som snokar för smaskiga detaljer om mitt liv i övrigt, jag gör er besvikna igen. Tyvärr. För mitt liv bakom denna skärm delar jag inte på samma sätt längre. Självklart tankar och funderingar är bra att skriva av sig. Så får se om de dyker upp något någon gång, hoppas ni poppar popcorn och väl då sajter av att mitt liv är i en grop just då ;) 

För vet ni vad, även om jag är där nere idag, så imorgon så är jag på toppen igen och hejar på mig själv. Jag vet innerst inne att jag är så förbannat stark. Jag har mött motgångar i mitt liv, jobbiga, lätta och heartbreaking. Men jag går alltid ur motgången starkare än innan och jag ger mig fan inte. Även om jag vill ge upp ena dagen så dagen efter då är jag på igen. För all eran negativ energi som ni utsöndrar i att stalka mig i hop om saftiga moments eller snacka om mig, sprida om mig eller tänka om mig så ger ni bara mig mer bränsle att orka med. Så stallka ni på.. 

Detta handlar givetvis inte om er som faktiskt kommer hit in för att läsa, även om det är tidsfördriv. För jag vet att det finns vissa människor som går in här och hoppas att mitt liv går åt helvete så de kan få de jag har. Eller bara för att moffa sig i att de går dåligt för mig. 

Fast å andra sidan så egentligen bryr jag mig inte heller. Vill bara säga de att ni som hatar eller ogillar mig. Tack för att ni finns, för de visar mig att jag är starkare än er och att jag lyckas med något i mitt liv och ni är bara avundsjuka eller olyckliga i eran egna liv och måste bara få lite hopp om att en annan mår dåligt och att ni mår bra en stund. ;) 

Ni som känner mig, vet att jag hatar söndagar, så nu ska jag fortsätta min tråkiga söndag och försöka göra något vettigt.. :) 

På återseende!

Jag skäms inte längre

Jag vet, jag är jätte dålig på att skriva nått här. Vet inte vad ja ska skriva om. Studierna går framåt. Har nu 5(!!!!!!!) månader kvar. What did you say? 

Jepp, 5 månader kvar sen är jag färdig. 

Nått jag tänkte ja kunde skriva är om mitt hår. Ni kommer förstå snart. 

Under min uppväxt och skolgång (mkt framför allt vart jag bodde) var jag rädd för att sticka ut, ha mindre vänner ön jag hade, för sär jag bodde, Billdal, där hade alla Pengar, ialla fall mer än min familj. Det var resor minst 2 ggn per år utomlands sa, dyra märkeskläder och ett prydligt yttre som va såå himla viktigt. 

Jag ärligt vågade aldrig ta fram den jag egentligen var, jag höll sen sprudlande spralliga, överenergiska tjejen som skrek inom mig för att komma ut. Jag ville visa att jag är inte speciall för att bi inte kan få grepp om mig, utan för att jag är jag. Jag ville så gärna få visa vem jag var. Men jag vågade inte. Jag höll fast vid ett prydligt yttre genom gymnasiet men ändå vågade en del av mig komma fram, för där kände nästan ingen mig. En liten del av den jag egentligen var kom mer och mer. Men ändå inte fullt ut. 

Jag ville ha håret i Roliga färger. Men vågade aldrig för att jag kunde ju bli retad. 

Men idag snart 8 år efter studenten och skolans slut. Jag vågar äntligen vara och göra som jag vill. För jag har vänner son tycker om mig som jag är. För de dömmer inte mig utifrån hur jag är, eller ser ut. Och Härromdagen färgade jag håret. LILA! Japp lila! Och herregud va komplimanger jag fått av kända som okända. Jag bara älskar att jag inte längre bryr mig. För jag trivs och det är det som är huvudsaken. 

Jag vill lära mina barn att va aldrig rädd gör att visa från början vem du är, och skäms aldrig för vem du är. Det är okej att klä sig hur man vill, gå hur man vill, prata hur man vill. Ha vilken jävla färg i håret du vill. Mina barn älskar attraherar lila hårfärg. De är lixom lite stolta över att jag har en annorlunda hårfärg. Fröknarna på förskolan utbrister "men Guuud va häftigt" eller "du vågar verkligen utmana allt som är normalt" 

Japp, jag skäms inte längre, jag vågar och det ska jag fortsätta med. För jag är den jag är, och jag älskar det! 

Instagram

Vet ni vad.. Jag är mer aktiv på instagram så sök på mig där och följ där. Snabbt och enkelt sätt dela med mig. :) 

Kilidoro 

Att ha fullt upp

Godkväll i stugorna..

Det är tomt här i know.
men det händer så jäkla mycket just nu, jag har inte ens tid med studierna riktigt så som jag önskar. Jag har legat efter med 1 inlämning och har nu 2 dagar på mig att göra den för denna veckan, inte ens 2 dagar, har imorgon ca 2 timmar. och fredag inget.. Och inlämning är fredag 12.00.. YAY! Not.

jaja, jag får försöka så gått det går. Jag har min sista praktik just nu, är på sjukhuset i varberg. Mer kan inte berätta, kan säga avd men för min egen skull å sjukhusets och patienterna så hoppar jag det. Men det är nog en av de roligaste praktikerna. Även om alla har vart roliga så är denna roligast. Får göra mera provtagningarna och sånt än innan.

Imorgon gör jag kvällspass och fredag dagpass, sista passet på 3 veckan av 4.
Helt sjukt va fort tiden har gått igentligen. ja har massor kvar att göra som jag tyvärr inte alls är redo för eller känner att jag är tillräckligt förberedd på. Venprovtagning och sätta kateter eller tömning av blåsa.. LIVRÄDD.. Tanken får mig att nästan hyperventilera och svettas. Mest med tanke på att kateter har jag enbart testat att sätta på ett manligt könsorgan gjord i plast/gummi. Och har gjort venprov på en låtsas arm.. Misslyckades 8 av 9 gånger.. Värdelös..
Jag fick inte till det lixom. jaja, nu ska jag påbörja nästa inlämning. Ingen ro, ingen vila.

Öppet

efter ett tags frånvaro har jag nu beslutat för att öppna upp bloggen igen. Men tyvärr kommer ni inte hitta hit genom sökmotorer.

Jag har ingen skyldighet att säga varför jag valt att stänga ner ett tag då det är privat. Men de jag kan säga är att folk tror att de kan komma och bråka. Och genom att jag tog bort bloggen ett tag var i ren förebyggande syfte.

Nu har jag snart 4(5) KURSER kvar. helt sjukt, 4 kurser och ett gymnasiearbete. Det är snart maj och jag gör sista inlämningen..
Nu har jag ialla fall haft 2 av 3 praktiker, får ut på 3 och sista nu v44 ska vara på sjukhuset denna gången. och jag är mer nervös denna gång än vad jag vart innan.. Helt sjukt!!

Önskar jag kunde sätta ord på allt det som fösigår uppe i min hjärna men de hade blivit otroligt rörigt och jobbigt att läsa för de är rörig utav bara fan där uppe.. en tanke hit en tanke dit å så slår vi ihop dom och sen tänker vi på något annat.. Ja rörigt är förnamnet.

jag ska fortsätta plugga ville egentligen bara säga att nu är bloggen öppen igen :)