En liten uppdatering

 Hej. 

Är de nån stackare som fort går in här? 

Jag tror inte det. Det har vart inaktivt här de sista åren. Livet tar en vändning och man prioriterar annorlunda, sen tappade jag glöden till att ens öppna sidan och skriva. Man växer upp och andra plattformar blir mer poppis. Vloggar är ju hett nu. Men det är inget jag själv skulle göra, inte som det ser ut just nu. Dels för att jag inte vet hur man gör, varken filmar eller redigerar. Vad använder man för program? Vad för kamera? Ja ni (den stackare som råkar läsa) ser ju, helt kass. :P 

En årlig uppdatering kanske jag kan ta mig till ialla fall.. 

Vart ska jag börja? Jag jobbar fortsatt som uska på ett äldreboende, demensavdelning. Barnen växer så det knakar och saker händer fortare än man hinner med. Roxanna är idag snart 10.5 år gammal, Jouline blir snart 7 år och Eddie snart 3. Va hände? Snart flyttar de hemmifrån. ^

I våras diagnoserades Roxanna med ADHD. symtomen började komma smygande för ca 1 årsen. Även om jag som mamma alltid känt att hon haft de utan att ha de diagnoserats. Så i dagsläget så är vi skrivna på bup - adhdmottagningen i Halmstad, men skall bli överslussade till bup Varberg i december. Det är tydligen en ny väg man går nu. Vet att många jag pratat med vart i Varberg från start. Men men, det är bara att le och se glad ut och köra vägen till Halmstad när de är läkar/ssk besök. Men snart är de över. 
Roxanna har själv valt att medicineras. Jag kan känna att hon är för ung, men jag vet hur de är att leva med en hjärna som ständigt arbetar, aldrig vilar och de resulterar i att koncentrationen är 0. Därför fick hon välja själv om hon ville prova mediciner som kan hjälpa henne. och det verkar funka bra. Hon har testat 2 olika preparat hittills. Första funka men hon blev så förändrad i sitt psykiska mående, hon blev deppig, likgiltlig och visade symtom på depression. Så den slutade vi med, nu testas en annan, samma verksamma ämne men en ett annat läkemedel, hittills så funkar de super. Hon är lugnare, får inte häftiga utbrott, blir fort arg, men det har man rätt till. Men de där konstanta bråken som var varje dag, med oss föräldrar, syskon m.m har minskat betydligt.  Hon har större koncentration i skolan och det funkar bättre med kompisarna. 

Jouline har jag stor misstanke om också men de får framtiden utvisa. Det kan vara en period hon går igenom det är nått vi får se senare. 

Eddie då. Han är inne i den berömda 3-års trotsen. My godness säger jag bara. Tjejernas 3års trots var kämpig, men Eddies är snäppet värre. han testar varje gräns där finns och allt tålamod en förälder har. 
Eddie har även opererats. Han hade en tumme som var böjd, han hade en senknuta, eller kontraktion som de heter. En enkel op som åtgärdade det. Men fasen var jobbigt det var. Att gå med in på op-salen sitta där med han i knät när de skulle försöka få en infart men misslyckades gång på gång. Tillslut fick de söva honom för att få en infart. Han skrek och grät när masken kom över ansiktet. Men när gasen tog blev han lealös och jag fick en känsla av panik. Sen fick jag gå ut och sätta mig i väntrummet på uppvak. Behöver jag säga att jag bröt i hop i famnen på en underbar uska när jag kom ut från op-rummet? Då var man inte stor eller stark och modig som mamma. Då va man liten och orolig. Är på så vis glad att själva operationen enbart tar 20 min från start till slut, själva ingreppet som skulle lösa upp knutan tar 1 minut. De öppnar upp tummen, ett snitt på ca 1 -2 cm lokaliserar knutan, separerar den rakt i tu. Och samtidigt som man gör de kan man se tummen veckla ut sig. En tappar liten Eddie kom till uppvak, sov från de att han blev väckt vid 10 till 12. Så ssk som fanns på plats sa att han kommer må jätte bra när han vaknar eftersom han sov genom hela processen när narkosen gick ur kroppen. 
Efter att han vakna va han inte alls pigg på att äta de som erbjöds på uppvak. Tur en mamma känner sitt barn och hade med sig nödproviant ;). De gick ner ialla fall, 3 yoghurt i likande klämmisformat, tom och jerry kex. Saften han fick på uppvak gick ner också. Sen en isglass. Sen fick vi åka hem vid 13.30. redan samma kväll kunde han sträcka ut sin lille tumme. Ingen var gladare än Eddie. :) 
Idag har han inga tecken på att tummen vart ur funktion. Helt återställd. Dock fick han förkylningsastma bara 2 mån innan op så det är de ända vi slåss med nu när hösten är på ingång. :) 

Det är väl det som hänt de sista året. Ioch med Coronan så är vi i princip bara hemma, på jobbet, skola och dagmamma. Jag är LIVRÄDD för att få corona. Eftersom de inte vet hur de kan påverka njurarna och den sjukdom jag har. Så livet är väldigt trist på den biten. Men utöver de så är de relativt bra. Kan inte klaga. :D 

Sen får vi se när nästa inlägg kommer :D