Det är så det känns när man inte kommer över alla kanter. Dom begränsar en så oerhört mycket. Allt det man drömmer om, när kommer det hända? Vad och hur ska jag göra för att komma dit. Alltså över kanterna?
Livet är en bok. En öppen bok, som man själv bestämmer hur den ska sluta. Spännande, romantisk, skräckinjagande? Eller helt värdelös.
"Välkommen till mitt liv, ni får själva bestämma om ni ska fortsätta läsa eller sluta.
Denna bok handlar om mitt liv som flickvänn, mamma, och världens omtänksammaste.
Jag tänker alldeles för mycket på alla andra än mig själv och det drar folk nytta av.
Den ständiga frågan är "tar dom mig för den jag är eller utnyttjar dom bara min godhet?
Fortsätt följ mig i livet så får vi se hur det slutar"
Eller det som även svävar i huvudet. Oron över att bli lämnad ensam kvar. Liten, svag och försvarslös. Känslan om att vara älskad, behövd och varmt välkommen är underbar, men hur länge varar det?
Nej, jag är inte deprimerad, jag mår inte heller dåligt. Jag funderar på allt vad livet ger och inte ger. Alla som involverade i mitt liv och vad som gått snett dom gånger det har gjort det, och även det som gått rätt. Men sen är frågan om man är värd allt detta?
Många skulle säga -Självklart är du värd allt detta fina och goda i ditt liv. Ingen tvekan. Medans det finns dom som älskar att jag skriver detta och ser det som en tillfällighet att sparka lite extra på mig. Och tycka att jag inte alls är värd det jag har.
Mycket funderingar och för lite ord för att förklara hur man känner. Och även en liten smula förvirring.
Helt värdelöst inlägg men tankarna ska ut!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar