Mår dåligt som ...

Ibland hinner verkligheten ifatt mig och jag inser vad jag förlorar. Men samtidigt vad jag förlorat pga av andra. Kvällen igår var en kväll från helvetet. När jag satt här och läsa gamla inlägg från min gamla blogg, blev jag nästan rädd för mig själv hur mycket hat jag bär på. Och då börjar jag undra varför den inte vill komma ut. Eller måste jag bli så jävla ledsen som jag blev igår för att få ut allt?

Sen vad jag blev ledsen över var mycket. Men att det inte fanns någon som jag kunde prata med gjorde allt jobbigare, jag försökte men blev bara avvisade från alla. Förutom en speciell tjej. En som jag vet att jag kan vända mig till vad det än är.

Jag har tillfällen och svackor i mitt liv där jag inte orkar mer. Bara vill försvinna och aldrig mer komma tillbaka, men på nått vänster står alltid någon där och drar upp mig igen. Det slår aldrig fel. Samtidigt som det alltid är "fel" person som drar upp mig.

Ta det inte fel, jag är jätte tacksam för att jag har er som hjälper mig när livet väljer att vända totalt på allt. Men HAN saknas! Hans om var den första killen i mitt liv..

Det cirklar fortfarande alldeles för mycket uppe i hjärnan och häften är bara frågan varför?? till var och en av alla inblandade.

Så när man är på botten så känner man sig ensam trots alla fina och underbara människor man har runt sig. Och i sitt liv..