Att sakna känns för mig, som ett hål i bröstet. Och att man måste hitta sitt sätt att fylla det tomrum som finns där. Ett tomrum som skapats av det eller den som saknas.
1 årsen, och jag vill fortfarande tro att du gett dig av till hemlig ort för att få vara ifred. Även om jag vet att det är 1 årsen du valde att slå följe med alla änglar.
Du var en sån som man kallar one of kind. Unik på alla sätt och vis. Du ville alla så väl, tänkte på andra i första hand. Fast det var dig själv dig själv du skulle sätta i centrum. Men ibland kunde det bli så fel. Fast att de va väl du ville.
Det är så många frågor som man fortfarande vill ha svar på som man inte kommer få. Orättvisan när en ung kille väljer att inte fortsätta sitt liv. Varför valde du den vägen?
Idag är det dagen då vi tänker extra mycket på dig Pontus. Det är nu jag önskar att jag hade den där bilden på oss allihop, när vi va på Liseberg. Den där dagen få vi lovade att alltid vara vänner!
Sista gången jag såg dig, va när du var påväg till jobbet! Jag var på väg till mitt jobb, tutade på dig och du hejade. Minns när vi satt på din uteplats och drack kaffe i solen. Vi pratade om min och Daniels kommande flytt. Och jag försökte förklara vart huset låg. Du visade delar till bilen som du höll på att göra iordning.
Men absolut sista gången jag träffade dig. Det var på krogen. Och när du vi skiljdes åt sa du - hör av dig om det är något! Vad som helst!" Jag sa desamma!
Så varför hörde du inte av dig!
Alla dessa frågor utan svar. Dom ekar i mitt huvud.
En saknad av en vän - den är tung idag <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar