Tänkte skriva lite hur jag känner inom mig just nu. Men när jag kom på hur det kändes. Så ville jag bara lägga upp ett tomt inlägg för det är så jag känner. Frågande, tom, ledsen, förvirrad, ett helt berg över bröstet. Finns nog ingen som riktigt förstår hur man känner sig efter en sånhär sak. Alla känner vi olika och ingen kan förstå den andra till 100%. Men vi kan känna oss lika med många känslor. Låta det ta sin tid att förstå, sörja och bearbeta. En process som kan ta sin tid och det måste få ta den tid det behöver.
Saknaden är enorm. En vän, en gång var han som en bror.
Hur hårt verkligheten än slår mig i ansiktet, står jag alltid med ryggen rak och reser mig alltid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar