Idag, just idag saknar jag en vän. En vän jag inte längre har kvar. Hon va den första som fick veta att jag väntade Jouline. Inter ens Daniel visste. Jag var så checkad när testet visade plus så jag ringde henne på jobbet och bara skrek i telefonen att jag var gravid och hon började nästan gråta för att hon var glad för min skull, just då kom Daniel så jag bara la på utan att säga hejdå.
Jag delade nästan allt med henne, allt förutom min mat på tallriken, och Daniel. Vi gjorde allt ihop. Jag har idag 2 helt underbara bästa vänner. Men hon saknas. Jag kunde ringa henne mitt i natten även när hon jobbade tidigt och börjarde vid 6. Sa jag kom eller jag vill träffas så kom hon eller jag till henne.
Jag gjorde allt med henne. Hon var med hos bm och lyssnade på Joulines hjärta när hon låg i magen den gången vi va ovänner och arga på varann, vi kunde sitta uppe halva nätterna och bara prata. Vissa gånger behövde vi verkligen sova, men va så trötta att det inte gick, så satt bara och skrattade istället.
Vi sa alltid att tillsammans var vi oslagbara och starka.
"Bästa vänner är de syskon som gud aldrig gav oss"
Tyvärr kan jag inte hjälpa det, men hon förändrades och slutade höra av sig. Och trots att jag nästan aldrig hör nått från henne så kan jag inre sluta bry mig, för det är sån jag är.. :(
Jag får krypa upp hos Daniel å prata med honom han förstår mig när de gäller detta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar