Så jävla tjurig

Jag kan inte låta bli att sura. Jag kan va tjurig, det erkänner jag, men detta tar fan priset. Har vart sur sen typ mellan 4 och halv 5 när Daniel precis som vanligt kläcker ur sig att en kompis fråga on han ville komma bort. Men jo, visst. Prata inte med mig innan, skit i vad jag tycker för frågan va ju bara en inbjudan till dig... Nej för helvete gör inte de. Än en gång är det jag som är hemma, får inte följa med och har nu fått stämpeln "som den absolut tråkigaste människan på jorden" BARA FÖR ATT JAG FÅTT BARN!!!  

Men bäst av allt är, skulle jag 1 jävla timme innan jag ska åka och roa mig, säga att jag skulle göra de. Då blir ett jävla hallå om både det ena och det andra. Och så får jag höra en hel predikan om att jag minsan inte kan säga sånt 1 timme innan. Tänk om jag hade velat roa mig!? Jag har inte roat mig på över 1 år. Sist va jag på bio med Fia (ensam, som jag dels inte verkar ha kvar i mitt liv heller(utan barn)) dagen innan nyår  30/12-12

Så idag så yttrade jag mig och sa att han kan ta sig dit och hem själv! Jag skiter i vilket. Jag fick bara höra att jag va löjlig och att han ville umgås med sina vänner. 

Ifrågasätte att jag kanke vill de med någon gång. Men då fick jag höra att jag har hela dagarna på mig!?! Öh, NEJ! Jag har ingen i min närhet som är hemma och kan umgås med mig. Det är nästan aldrig en helg där han faktiskt umgås med bara mig. Det är alltid folk här, eller så är han där. 

Det är inte det jag inte älskar att va med barnen. Det är det absolut bästa som finns. Jag åker nästintill ingenstans utan mina barn. Dom är med mig vad i h var jag än befinner mig. Men jag vill också komma utanför dessa väggar och hitta på något. Jag känner mig förbi sedd och ensam. Fruktansvärt ensam.