Bilolyckan

Då ska jag berätta så gott jag kan vad som hände.
Tar allt från början.

Fredag eftermiddag kom efter jobbet och jag körde hem för att hämta Roxanna som skulle till sin moster i Billdal, då hon skulle passa henne tills Lördag förmiddag så ´jag kunde följ med till Karsefors och kolla på Joddla med Siv. Fick iväg henne och det var lite gråt när jag skulle gå. Men hon lugnade sig snart. Så jag åkte hem bytte om och fixade mig och vi var klara att åka till Anders och Sandra för att hämta upp dom och åka till Laholm på en förfest innan spelningen.

Så vi körde ner, allt gick gallant vi skrattade och skämtade. Så kom vi till förfesten.. Mycket skumt folk där var det där ialla fall! :P
Klockan gick och blev 22 någonting och vi drog oss bort mot festplatsen där Joddla skulle spela.
Dom började spela vid 01. Och spelade i ynka 45 minuter.. Lite dåligt men dom var bra..

Så när det var slut, så tog vi oss mot bilen och begav oss hem. Vi körde lugnt och fint då jag knappt visste vart jag var. Men ialla fall, vi skulle tanka och svängde in på en Jet-mack tankade bilen full och sen styrde jag kosan mot E6:an.
Trots min lägtan till sängen så körde jag absolute inte för fort! Vi kom ut på motorvägen och mina 3 rese kompisar om man nu kan kalla som de, somnade så gott i bilen. Så jag satt och lyssnade på musik i godan ro och körde. Så kom se en störtskur i höjd med Halmstad. Så saktade ner så dropparna va så stora att man såg när som smällde ner i marken. Och sen helt plötsligt slutade det att regna och vi körde på torr mark igen. Vill tillväga att Max hastigheten var 120 för er som inte åkt den vägen, och jag körde i 110 för att de va mörkt och ville inte köra för fort. Så ca 1 kilometer innan rastplatsen i Falkenberg blir vägbanan blöt och jag släpper gasen för att motorbromsa bilen. Just precis då tar vattnet över bilen och det finns eller fanns inget jag kunde göra. Så med inga fötter på pedalerna och båda händerna på ratten försökte jag med små svängningar få upp bilen och försöka få hjulen att fästa i marken igen. Eller hur man säger. Men när jag känner hur bilen far iväg över på vänster körfält och börjar röra sig så den nästan gled på tvären inser jag att inget jag gör kommer hjälpa de märktes inte ens att jag vred lite lite på ratten. Vattnet hade tagit över bilen.

Så när jag inser vad som kommer hända här näst och sekunder innan vi far in i mitt räcket skriker jag till så Sandra vaknar och skriker hon med. Efter ett par snurrningar så får jag stopp på bilen. Omskakad som jag var fick jag startat bilen och hoppats på att den gick att köra, så fick jag bilen in på vägrenen och de bara skrapade och smällde och luktade om bilen. Fick tryckt igång varningsblinkers. Anders vaknade och viftade och hade sig och frågade vad de va för gardin som vi hade i bilen. Daniel vaknade i samma stund och frågade varför vi stod still och i de ögonblicket ser vi hur 2 personer sliter upp dörrarna på höger sida av bilen och frågar hur det är med oss och om vi är skadade.

Idet ögonblicket slog det mig vad vi faktiskt varit med om och jag kom i chock. Jag började gråta hysteriskt och bad om ursäkt för att jag total kvaddat Daniels bil. Och att jag inte skulle följt med till karsefors från första början. Och hade jag bara hållt mig hemma hade bilen vart hel. Sen var jag fast besluten att ta mig ur bilen men fick Inte gå ur förren ambulansen hade kollat läget.

Men Daniel, Anders och Sandra sa att detta var inte mitt fel. Inte alls. Och Daniel tröstade mig och försökte se om någon var skadad. Den tjej som kom för att kolla hur de var med oss hade en kille med sig som ringde räddningstjänsten. Tjejen stannar i bilen med oss och kollade så inget hände med oss fram till dess att ambulans, polis och brandkår var på plats! Det var fullt pådrag! 3 eller 4 ambulanser, 2 brandbilar och 4 poliser(2 bilar antar jag).

Ambulans var först på plats och kollade läget och tog första info. Strax därefter kom polisen och tog mera info. Person uppgifter och händelse uppgifter. Jag fick blåsa mellan gråt attackerna. Och tillslut fick vi ta oss ur bilen. Men jag var i sån chock att jag bara skadade och grät. Så jag vågade inte gå ur bilen.

Men efter många om och men så kom jag ur bilen. Jag visste inte hur den såg ut, bara att ena backspegeln var total paj. Men när jag såg hur våran stackars V70 såg ut gick jag jag fram till Daniel och kramade honom och sa att jag var hemskt ledsen att jag förstörde hans bil. Men han kramade om mig och viskade att de inte var mitt fel, och att han hade inte kunnat göra de bättre själv och att detta kan hända vem som helst.

Ingen av oss blev skadade! Inte ens ett blåmärke fick vi. Men med tanke på hur bilen såg ut så kan jag förstå att dem som var först på plats var oroliga att de va allvarligt.

Vi kom hem vid 5 tiden på morgonen men kunde inte somna förren halv 8. Sov då till halv 11 då jag vakande av hemska smärtor i nacken. Så jag fick ringt Magda och hon kom och hämtade mig så jag kom in till sjukhuset. Där jag spenderade hela lördagen. (går dagen) låg på en säng med nack krage i 4 timmar. Efter röntgen och en jäkla massa klämmande på nacken så konstaterades de att mina nackmuskler fått en rejäl smäll. Jag kan inte komma ihåg att huvudet slängts fram ocih tillbaka under kraschen men det är mkt möjligt då bilen Snurrade. ( inte voltade)

Så är nu sjukskriven i 1 vecka. Och jag mår bra! Dock väldigt ont i nacke, axlar och över nyckelbenen. Samt huvudvärk och yrsel.

Vill även tillägga att jag körde absolut inte för fort utan låg under Max hastigheten och var på väg ner i hastighet ännu mer!

Ska nu någon dag i veckan ner till rejmes i Halmstad och tömma bilen. Den är i stort sätt skrot! Tror inte den blir lagad! Daniel stängde dörren på passagerar sidan när en stört skur kom men de regnade in! Så karossen var nog lite sne. Baken och fronten på bilen är i delar. Ska ta kort på den när vi säger hejdå till den och tömmer den.

Detta hände i susedalen, på E6:an kl 02.50 morgonen den 25/8-12.
Vilket satt lite rädsla i mig över att köra. Speciellt när de regnar eller ätt blöt på marken. Nått jag måste ta i tu med. Men inte idag.