För första gången under hela graviditeten så längtar jag och känner att jag är riktigt lycklig över att vi ska ha ett barn till. Att våran lilla familj ska utökas. Jag har inte riktigt vart bekväm i graviditeten även om jag mått som en prinsessa. Inget illamående, eller många andra typiska symptom.
Dock mycket växtvärk och trötthet som heter duga och jag skulle kunna tro att det är ett sömnpiller jag har i magen istället för en bebis.
Det har vart mycket rädsla inblandat. Att denna graviditet ska sluta olyckligt för att vi redan har fått ett friskt barn. Att det ska vara något som gör att denna graviditet inte ska vara som en normal graviditet.
Men nu när jag står här med 100 dagar kvar, 1 dag kvar till 2 siffrigt, som är en milstolpe för mig, så vill jag inget hellre än att hålla det lilla livet i mina armar. Pussa de små händerna, räkna 10 små fingrar och 10 små tår. Smeka en liten varm röd kind. Bara få sitta och titta på ett litet underverk och snusa på ett litet huvud. Få lära känna min son/dotter.
Den som säger att den älskar och aldrig känt så mycket kärlek i en partner, har aldrig älskat ett barn. Men den kärleken man har till och ger ett barn, går inte att mäta på skalan! Den går utanför varje gräns. Jag skulle gå genom precis vad som helst för mina barn.
Hur hårt verkligheten än slår mig i ansiktet, står jag alltid med ryggen rak och reser mig alltid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar